Djupa tankar..

Nu är jag tillbaka på rätt nivå igen.

Jag har varit i en svaka, ganska djup faktiskt de sista veckorna.

Alla ni som någon gång har gått på en tävlingsdiet, framförallt en ganska lång sådan vilket jag har gjort nu (pga att mitt utgångsläge inte var "det bästa") vet nog och förstår hur jag känner. Jag tror att det är ganska normalt att man får några baslag under resans gång...men jag kände att det höll på att gå djupare en bara några steg bakåt.

Jag har framför allt de senaste dagaran mått SKIT! Kan inte förklara, bara skit. Jag har försökt att bita ihop, varit stark och göra det bästa för att inte visa att jag är lika sårbar o känslig som "alla andra"...

De flesta som känner mig personligen vet att jag för det mesta är glad, positiv, sprallig, social och bjuder gärna på mig själv.

Och om jag inte har helt fel så tror jag att ni läsare som känner mig här, via bloggen har nog fått en liknande uppfattning..hoppas jag jag iaf.

För sådan är jag, brukar vara, vill var och borde vara.

Det har varit riktigt jobbigt de sista veckorna.. det är som om min gnista har slocknat..jag vet inte vem jag är? Vad jag vill? Hur jag känner? Och varför jag gör detta? Känner inte riktigt igen mig själv.

Jag tror nästan att det har varit ännu jobbigare för alla nära o kära som jag har runt omkring mig, som har fått se och umgås med en person som "de inte känner"...

Tack vare att jag blev uppmärksammad och uppmärksammade delvis SJÄLV att jag har ändrats drastiskt så kunde jag snabbt försöka ta mig ur träsket...

...du som brukar vara som en duracellkanin. Vad är det som har hänt?, sa Fredrik till mig?? När jag pratde med honom på telefonen igår.

Det värsta var att jag har INGEN ANING. Jag vet inte, förstår inte varför jag kände såhär?? Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, jag kände mig bara tom...Helt ihålig liksom, jätte svårt att förklara i ord, men det var en otäck känsla när jag inte visste vem jag är, vart jag står o vad jag vill.

Jag har många som har stöttat mig men framför allt Fredrik, tack för att du uppmuntrade mig och pratade med mig och bjöd mig på dina kloka ord, Tobbe för att du peppade mig och med din personliga erfarenhet och som nära vän fick mig att tänka om och tända till, Denicé och Daniel, ni har stöttat mig så otroligt mycket. Tack för alla ord, tankar, beröm, kritik och ett o annat allvars samtal. Jag vet att ni finns runt mig och fångar upp mig om jag håller på att falla igen, jag behöver ert skyddsnät. Utan det hade jag varit öm idag tror jag.

Jag har fått tillbaka gnistan, suget och viljan för diet, träning och tävling. Nu är det full fart frammåt mot Lucia Pokalen, det finns inget annat. Jag ska ge ALLT jag bara kan för att göra MITT ALLRA BÄSTA!!!

Har jag bra gjort det...så kan jag inte vara annat än nöjd över mig själv.

Hoppas ni finner ett fortsatt intresse för min resa mot FF och fortsätter att fökja mig i min vardag.

Millan